ArielAno

Jag kunde inte låta bli att skriva igen. Jag var nyss inne i ett sovrum och tittade. Där var det pyttelite mer städat än sist jag var där. Sist jag var där sov jag där. Det var en dubbelsäng och jag sov där ensam, men ändå fick jag trängas. Jag fick trängas med kläder, förhoppningsvis relativt rena, mobilskal, skor ch säkerligen en träningsväska också. Åtminstone hoppas jag att jag trängdes med en träningsväska. Så har man gjort det i alla fall.
Om det verkligen varit så hade jag kunnat vandra om kring på torg och spatsera på gator och trippa på fester och hälsat och sagt: "Hej, jag hetet ditten och datten och jag har minsann trängts med en träningsväska. Vad jobbar du med?"
Jag, liksom kvinnan som dricker hälsodryck på TV, hade blivit festens mittpunkt. Direkt. Nej nu blir det whiskeyprovning, med en flaska och sen ingång.

Love ya!

Känns jättehärligt att vara tillbaka igen och skriva. Jag har gjort en egen tappning av en av mina favoritlåtar. Här kommer den, eftersom jag utgår från att alla som surfar in på min moderna Internetdagbok kan döda 39000 kattungar bara för att få läsa den.

En gång var jag en pojke. En oskyldig liten typ som inte kunde stå tillsvars för varken handlingar, konsekvenser eller min existens.
Allt jag gjorde, gjorde jag för mig själv och ingen verkade ha några invändingar. Det var harmlösa handlingar.
Jag levde en ålder som spelade in, men som tveklöst saknade djup. Efteråt stod falskheten i den uppenbart.
Nu förstår jag som man, att önödiga synder sårat och ärrat liv.
Det var med avtruppade och ignoranta sinnen jag upplevde.
När mina blå ögon rann ur mina ögonhålor vidgades mina vyer och med insikten jag vunnit, vann jag förståelse och levde vidare med hopp om förlåtelse.

Håll utkik, skriver snart igen!

Hej alla!